— Jag vet icke; jag begifrer mig dit, de man strider. Valentine reste sig hastigt upp, rodnaden för svann från hennes ansigte, och hon utsträckt ena handen med en befallande min. Jag så hennes läppar darra, hon lyckades med möd: tillbakahålla ett anskri. Sedan hon derefte långsamt återtagit sin plats, stammade ho! dessa ord: — Hvarför går ni ut i kriget? — Emedan jag ej har rättighet att skon: mitt lif. — Men er far? — Han delar min åsigt... — Men... Hon afbröt sig sjelf för ett ögonblick, me: sedan fästade hon sitt mörka, strålande ög på mig och sade okonstladt: — Men jag? Uti dessa två ord och i den ton, hvarmet de utsades, låg någonting mer än en kärleks förklaring. Jag kände också inom mig en obe skriflig fröjd; men jag var beredd på att gör: stora uppoffringar. — Ni, Valentine — ni gillar ju också mit beslut? — Nej, utbrast hon häftigt, aldrig! — Ni skall sedan inse att jag handlar rätt — Nej, hvarken sedan eller nu. Ert tilltag är en galenskap! Inbillar ni er kanske, att n derigenom skall rädda fäderneslandet? — Tänk om hvar och en resonnerade så! — Hvad är det väl som drifver er till denn: uppoffring? — Ni älskar ju icke kejsaren och är för öfrigt ej skapad till soldat? — Jag uppoffrar egentligen ingenting; Jag vill derigenom att jag går ut i striden görs mig förtjent af alla deras ömhet, som jag sjel håller af. — Sade ni allas ömhet?