Dagens Nyheter – 18 augusti 1868, sida 2

stone icke mina händer gjuta deras blod. Se der allt; jag låter Guds rättvisa ske. Valentine räckte armen åt sin morbroder, sedan hon leende lyssnat till hans ord. Detta leende tycktes mig förneka vår kärlek, det inträngde djupt i mitt hjerta och styrkte mig i mitt beslut att draga ut i kriget. När jag fått allt i ordning, ville jag gå och taga afsked af Valentine. Härtill drefs jag icke af begär efter beröm eller af behof att göra henne förebråelser, utan af en bjertats längtan att, innan jag gick döden tillmötes, erhålla en deltagande blick af den som jag mest älskade. Jag ville ha en kyss af min far på bägge kinderna och en handtryckning af Valentine. Ännu i dag, när jag går förbi det gamla huset vid Templegatav, kan jag icke låta bli ati betrakta portklappen, som då syntes mig så tung, och afvisaren, på hvilken jag då satte mig, darrande af rörelse och nästan önskande att i afskedets stund ej träffa henne, som dock var föremålet för mitt besök. Valentine befann sig ensam i mottagningsrummet. Fru Gouault var i kyrkan och äfven hennes man hade gått ut. Den unga flickan satt vid fönstret och lät sina blickar irra öfver gatan. — Jag såg er nyss dernere, sade hon, och dervid bemödade hon sig att dölja det sorgsna uttrycket i sina ögon. Men jag kände icke igen er. Det är visst uniformen, som så förändrat er. Jag fattade hennes hand och satte mig midtemot henne, utan att veta hvad jag skulle säga. — Hvad står på? frågade hon mig lifligt. Ni ser så besynnerlig ut i dag. — Jag lemnar hemmet och är nu här för att taga farväl af er. — Ni lemnar hemmet? Och hvart ämnar ni er?