Dagens Nyheter – 18 augusti 1868, sida 2

icke var det klokaste; men inom mig hade jag redan förut varit fast beslaten att begifva mig till Maizidres; ty skulle mitt hjerta genomborras af en fiendtlig kula, så var Maiziöres den plats, der jag helst såg att jag fick dö. Mitt inre förbittrades dessutom af en annan sorg. Jag märkte nemligen att Valentine — hennes vänskap var fortfarande oförminskad — icke lika mycket som förr respekterade mina politiska åsigter; restaurationens hägring, som för ett ögonblick blifvit skingrad af de öfverhängande farornas stormvind, framträdde åter för bennes öga, i samma mån Napoleons fall syntes alltmera oundvikligt. Sedan herr Gouault slutat hvad han kallade försvarsarbetena, deltog han icke i några opinionsyttringar, utan höll sig undan så mycket som möjligt och visade sig ej mera på stadshotellet, hvarest de förnämsta borgarne brukade samlas för att få veta någonting nytt och passa på när tornets larmklocka ljöd. Min far var öfvertygad om att den värde rojalisten brefvexlade med några officerare af fransk härkomst, om hvilka man visste att de hörde till ryske kejsarens generalstab. Men jag delade icke min fars misstankar: jag föreställde mig, att hos herr Gouault fosterlandskärleken var starkare än hatet mot kejsaren. Aftonen före min afresa sade herr Gouault till min far, hvilken förebrådde honom den tillbakadragenhet han ständigt visade: — För närvarande har jag intet att göra; jag ser på och väntar. Bonaparte är förlorad: ingenting kan rädda honom från undergång. — Men utländningarnel mumlade min far med naiv förskräckelse. — De gåfvo mig bröd, när mina landsmän vägrade mig sådant. Jag vill ej tillfoga dem något ondt. Om de komma hit, skola åtmin