Dagens Nyheter – 18 augusti 1868, sida 2

DEN HVITA KOKARDEN. Af LOUIS ULBACH, (Öfversättning af PzHR EDVIN STENFTRLT.) (Forts. fr. föreg. nr:r) VE Om Napoleonz3 oförmodade antåg hade vi då ingen kunskap. Följden af de många, hvarandra motsägande, ryktena var att man ej visste hvad man skulle tro. På den bistra vinterstormens vinge fördes de döendes och sårades suckar genom stängda portar och väl tillslutna fönster in i husen, hvilkas innevånare, darrande af fruktan, slöto sig tätt intill hvarandra. Om dagen såg man skaror i trasiga kläder draga förbi: det var de konskriberade, unga män, som, bleka af hunger, med blodsprängda ögon längtansfullt betraktade husen, såsom om de hoppats att i dem finna fristäder, der de kunde vara skyddade mot nöden. Tidt och ofta sågor qvinnor med utslaget hår springa utefter gatorna, ropande: oo Nu ha vi dem här! Na ha vi dem här! Genast barrikaderade man portarne, flydde ned i källrarne och tyckte sig tydligt förnimma kanonvagnarnes dån. Från alla håll sammanströnmade bönder till staden och dessa berättade, att de hade set: kosackerna och elden af deras här och der i fjerran affyrade skott. Ingen timma förgick, utan att gifva anledning till en våldsam sinnesskakning. Hvad mg angår, sönderslets mitt inre ej blott af otålighetens, utan äfven af samvetsqvalens marter. — Mina far, sade jag en morgon till den gamle Cerbonuct, jag vill också gå ut och strida.