Dagens Nyheter – 17 augusti 1868, sida 2

SO VMVMMMWWkkÅ våra tankar endast rigtade på Frankrike; vi se fiendens fana, men icke vår egen. — Man blickar öfver fanorna, min vän. Man söker himlen och man anpförtror sig åt Gud. Herr Gouault var uppriktig. Han hade knäppt upp sin rock; och han slog sig för bröstet, måhända för att visa mig att han ej hade S:t Ludvigs-korset på sig. Detta var för öfrigt en geste, som han ofta brukade göra. Han hade mycken fallenhet för en vältalares åtrbörder. Hvad jag nu ämnar upplysa er om, skule ni knappt kunna tro, min vän; men jag måste tillstå för er alla mina svagheter, på det att ni måtte inse, huru mycken egoism döljer sig på djupet af äfven den innerligaste bängifvenhet. — Skulle ni väl kunna föreställa er att bland motiverna för min glädje, öfver att finna herr Gouaults fosterlandskärlek vara starkare än hans hat mot kejsaren, ingick en förhoppning, som vid denna upptäckt vaknat hos mig, att min kärleksdröm ändock till sist skulle bli förverkligad. Det var Valentine, som rådt honom besöka mig denna morgon och bringa mig hopp — 8e der hvad jag tänkte, ehuru mindre klart. Några dagar efter det samtal, som jag nyss anfört, blefvo genom senatens beslut 810,000 konskriberade ställda till kejsarens disposition. Man uttömde på en gång alla hjelpkällör. Dessa sista bataljoner skulle eröfra freden, såsom det hette i de officiela kungörelserna. Ackl det var de sista hjordar, denne förtärlige herde skickade att slagtas vid Litzen, Bautzen och slutligen vid Dresden och Leipzig. Jag blef inskrifven i nationalgardet, hvilket skulle stanna inom landet. Ack! i Mayence, dit vi drogo att möta våra landsmän, som i oordnad flykt återvände, påträffade vi spillrorna af våra armåer, af kejsardömet.