Dagens Nyheter – 15 augusti 1868, sida 3

ville undvika att besöka herr Gonault. Men jag lät honom förstå, att vi borde vara med öfverallt, der en fara kunde möta Valentine. För öfrigt tvungo vi genom vår närvaro de församlade vildbjernorna att i rågon mån lägga band på sig. Då vi voro tillstädes, måste de iakttaga en viss försigtighet, vara uppmärksamma på sig sjelfva, och detta ansåg jag för en god sak. Valentine gick och kom, leendo och tyst, midt ibland dessa vålnader, som ville frambesvärja andar. Hon hyste gamma öfvertygelse som hennes morbror; men då hon talade med oss, ville hon icke heller förneka möjligheten af att vår mening var den rätta; och vanligen afhöll hon sig från allt resonugmang i de tvistiga ämnena. När rojalisterna i sin hetta gingo ända derhän att de tillönskade vår armå nederlag, på det att kejsarens fall måtte komma att ske så fort som möjligt, lade hon sitt arbete ifrån sig, i händelse hon var sysselsatt med något broderi, eller ock kastade hon bort korten, om hon satt vid spelbordet, och hon fästade, på mig en lågande blick, som tycktes säga: — Patriot, träd fram och försvara ditt fädernesland! Och jag vågade då göra invändningar mot hvad som blifvit yttradt, framhålla hura orätt det var att äfven för vinnande af hvilket önskvärdt mål som helst, vilja öka det elände, hvari en stor del af nationen råkat. i När jag slutat tala, tackade hon mig gecom en vänlig nick eller en handtryckning, om jag gick min väg. Men å andra sidan såg jag, vär hennes morbror -— som allid yttrade sig försigtigt — med denra imponerande ton, som var honom egen, resonnerade angående utsigterna till ett snart slut på Napoleons välde, enthusiasm framlysa ur Valentinos ögon. Hoa