Dagens Nyheter – 15 augusti 1868, sida 3

j SIA BVALIBMTLULl, ANAU JaUC IOF RULOM, VC TaLv färdigade till follo Forquerays fayorituttryck om honom: Han spelar som sjelfva f-n. Att de båda mästarne icke nmgingos synnerligen mycket med hvarandra, kan läsaren väl tänka sig; ställtingar och förhållanden voro icke aarorlunda på den tiden, äa hvad dei allmänhet äro nu. Att de båda rivalerna emellertid voro de bästa vänner, då de någongång träffades och gingo tillsammans arm i arm till kaföet för att prata om konsten i allmänhet och om deras eget ivstrument isynnerhet, är också alldeles gifvet — alldeles som om de skulle hafva lefvat i våra dagar. Ilr Forqueray var nu synrerligen förtjust öfver att åter en gång få träffa sin bästa vän (!), efter atticke hafva sett honom på flera månader. Han kunde nu berätta honom att han hade uppammat en elev, com ställde allt, hvad man hittills lyckats åstadkomma, pej, som ställde honom (läraren) sjelf i skuggan. Skulle icke hans, med honom sympatiserande vän (!) dela hans ogen glädje! Den triumf, af hvilken han på förhand bade rjutit, led betydligt afbräck derigerom att Marais endast med förvåning kunde nicka åt allt hvad han sade, ty han (Marais) hade nästan samma berättel:e att afgifva om en sin elev. Det begaf sig dertil att derne elev hade varit hos horom ungefär ett halft år och äfven var tysk till börden, men hans namn var deremot icke Hesse, utan Sachse. Denne Soachse fick emellertid lika ampla loford för sin förmåga att spela i Marais margr, som Forqueray slösade på Hesse för dennes fullkomlighet i hans max6r. Om hr Forqnueray icke kunde spela pågonting så svårt för sin Hesse, att denne icke genast kunde upprepa det med den största lätthet och noggravhet, så kunde heller ingen så sanvt imitera den andre mästarens mjaka, själfulla föredrag, som bans elev Sachse. Med ett ord, det beröm, som slösades af de båda mästarpe, var så utomordentligt, att de båda kommo på den tanken, att de borde visa hvarandra sina urderbara tyskar. Man kom öfverens att traffas följande dagen urder Forquerays lektion, då Marais kunde få öfvertyga sig om riktisheten af hvad hans rival hade försäkrat. Långt före don utsatta timman träffades de båda mästarne i hr Forquerays rum. Slutligen kom också eleven. Men han blef stående vid dörren, såsom träffad af blixten, under det att hr Marais, stum af förvåning, sprang upp från sin stol, ty — hrr Hesse var ingen annan än hans elev.Sachse. Bon jour, monsieur Hesse, utropade den ere mästaren, förtjust öfver att nu på ett lysande sätt kunna få visa sin öfverlägsenhet såsom lärare. Bon jour, monsieur Sachse, skrek den andre, full af förvåning. Läsaren kan föreställa sig de tre personernas utseende och förbluffelse. Marais var den förste, som återfick tungans bruk. Han förklarade för sin kollega hur saken hängde ihop och uppmanade ifrigt den unge mannen att framför allt säga dem, huru det kom sig att han hade två namn. Förklaringen var Imycket enkel. Den unge tyskens namn var verkligen Hesse. Han hade kommit till Paris för att fullkomra sig på Viola di Gamba, som han redan i Tyskland hade lärt att spela. Han erfor i Paris att man lika högt prisade båda mästarne, allteftersom den talande föredrog det ena eller -andra sättet att spela; han sökte tilltälle att få höra båda och kom till den slutsats, att hvar och en var ojemförligt den förste i sin väg; men att båda hade nått en så att säga epsidig fullkomlighet. Häraf drog han den riktiga slutsats att den ypperste virtuos på Viola dis Gamba skulle bli den artist, som kunde göra sig så till herre öfver de. båda mantren, att han med samma framgång skulle kunna täfla med Forqusray som med Marsis. Han beslöt sig derför att taga sin tillflykt till ofvannämnda krigslist, och vi hafva sett, huru väl ban lyckades. Hr Sachse hade blott haft att noga vakta sig för att blifva sedd på en gåug af både Marais och Forgueray, och detta var minsann ingen lätt sak. Viköuna mången tysk professor, säger Ihe Musical World,som meddelar nu anförda lilla berättelse, som, då han gjort ofvanvämnde upptäckt, skulle hafva visat den hygglige unge manen på dörren, all hans skicklighet till trots. Så gjorde icke de två fransmännen. De omfomnade sia gemenrammsas elev, som blef rörd till tårar, och hvar och en af dem gjorde sitt bästa för att af honom bilda en stor konstnär. Gezom hocom blefvo de till på köpet verklige vänner, förenade genom en ömsesidig och djup högaktnings oupplösliga band.