— Nåväl, bar ni hört nyheten, Cerbonnet? — Ja, kriget skall fortfara på samma ohyggliga sätt. -— Åh! det blir väl annat af snart nog. Er kejsare begifver sig till Ryssland, granne; derifrån kommer han aldrig tillbaka. — Ni har ju kommit tillbaka derifrån! — Ja, må han återvända såsom jag, fattig och biltog! — Ni är hård, herr Gonault. — Jag är uppriktig, gamle jakobin. Våra örnar skola hvitna derborta; ni skall få se att de vid återkomsten likna liljor. — Liljor, förfruspa bland snödrifvorna. Nej, tusan, sådana duga icke, återtog min far temligen tvärt. . — Ni skall ej söka förhindra rättvisans seger, och att de som varit förfördelade erhålla vedergällning, det säger jag er, min granne. Hr Gouanit vände sig härefter till mig och yttrade: — Ämpvar ej herr Maurice följa de frivilliga? -— Nej, Maurice stannar hemma hos mig, genmälde min far. — Om han ville resa, skulle jag kunna gifva honom ett uppdrag att uträtta, när han kommer på utländsk botten, Jag betraktade rojalisten. Det låg ett uttryck af ironi och på samma gång af en viss faderlig välvilja i hans ansigte. Någonting ovanligt spårades i hans blick; han öppnade sin rock, och jag såg S:t Ludvigs-korset fästadt på hans väst alldeles invid bjertat. — Hvarför bär ni det der på er i dag, herr Gouault? frågade Cerbonnet med förvåning. (Forts.)