Dagens Nyheter – 14 augusti 1868, sida 3

för sin del till väga på samma sätt som jåg. Alltsedan den afton, då Valentine skiljdes från oss och flyttade till sin morbror, hade han icke gifvit mig ett enda råd eller ställt till mig en enda fråga, som rörde henne. Man såg min kärlek, och den bedröfvade honom; men hån såg derjemte mitt mod, och detta gjorde hocom stolt. Dessutom boddo i hans hjerta, likasöm i mitt, hoppet. i Herr Gouault håde ett par tre gånger, endast för formens skull, frågat Valentioe, om hon ej ville gifta sig; men den unga flickan hade, okonstlad som alltid, svarat att hon ej tänkte på giftermål, och att hon tyckte det tjena ingenting till att brådska med den saken. Hennes morbror hade nöjt sig med detta svar; dock hade äfven han anat sanna förhållandet och öfverlemnade åt omständigheterna, tillfället, slumpen att göra ett slut på det tillstånd af brydsam ovisshet, varom alla voro medvetoa, men hvilket ingen ville söka förändra, af fruktan för en brytning. De tragedier, som vid denna tid uppfördes på samhällenas stora teater, drogo äfveninågon mån uppmärksämheten från fämiljscehen. Man hade då icke så god tid som nu att hängifya sig åt sina tankar. Kriget rasade, och tappra mäns blod flöt i strömmar. De, som icke ville offra sig åt Minotauren, stannade i sina hem; men der lefde de i en ständig oro, som från em med år 1812 antog karakteren af en riktig eber. Jag kommer ihåg att herr Gouault en morgon i maj månad detta förfärliga år inträdde i min faders butik. Hans anlete strålade, icke af glädje, utan af ett slags bitter, smärtsam triumf — det gifves, tyvärr, segrar som kostat för många tårar, för mycket blod — och han gaf 0o3s en förhoppning och en visshet som vi länge saknat.