gonting som grumlade hennes själ. Hon gick såsom en bland dessa, af antikens skalder befjungna; gudinnor, skingrande; så snart hon visade sig, alla moln. De som icke kände henne funno henne alltför allvarlig; men vi visste att hennes sinhe vär sådant ett faderoch moderlöst barns bör och måste vara. För öfrigt inverkade på henne i viss mån hennes morbrors dysterhet; som är lätt förklarlig, då man tager i betraktande hans åsigter och de förhållanden under hvilka han lefde. I Valentine återspeglades sålanda på sätt och vis den kejserliga ärans mörka sida och det hotade fosterlandets oro. När jag frammanar hennes bid och betraktar denna, känner jag ett ictryck, svårt att begkrifva. Jag tycker mig öfversvämmas af ljus; ett mildt skimmer, och mitt minne försjunker deri. Göt narf af mig, min vän, om ni vågar det; jag har icke ett enda porträtt af henne; men denna siden-kokard framställer för mina ögon en trogen afbildring utaf hennes anlete. Jag iublandar i min dröm hennes ider, hennes tankar, och allt finner jag sammanfördt i detta band utan fläck, som jag fått af henne, som hon sammänvikit på detta sätt, och som tyckes mig bära prägeln af hennes hjertas renhet. . Hon var tjugu år och jag tjugafam; och ännu hade vi ej utbytt ett enda ord, som uttryckte en innerligare ömbet än den syskon oftåst hysa för hvarann. Detta kom sig ej deraf att jag hade lätt för ätt beherrska mina känslor; men Valentine var oåtkomlig för passionernpa, hona var född till segrariona; och jag måste strida och tiga. Jag hade under loppet af några år lidit mycket; jag hade många gånger biifvit förbittrad på mig sjelf för det att jag ej vågade säga till herr Gouault: — Jag älskar Valentine; gif mig henne eller, rättare, låt mig få henne tillbaka.