min gamle far och herr Gouault, som tvistade i politiska ämnen. De voro icke ense i någon enda punkt utom i denna: den bestående regeringen måste störtas. De vädjade till mig, och mina bemödanden gingo ut på att sammanjemka åsigterna. För att lyckas härutinnan, sökte jag småningom föra deras resonnemang på den eniga punkten; och när de väl voro der, var det nödvändigt att jag på ett eller annat sätt skiljde de båda herrarne åt; ty annars började striden ånyo med ännu större hetta, och det gällde då frågan: huru lämpligast ersätta den utdömda regeringen? Valentine var ibland vittne till dessa tvister; hon tog då och då sin morbrors parti; men det behöfdes blott ett enda bjertligt ord, ett enda patriotiskt tänkespråk af fader Cerbonnet, för att hon genast skulle med en glädtig blick och?ett trotsigt leende på sina läppar öfvergå till vår sida. Herr Gouault kallade henne på skämt fröken Endrägt och fader Cerbonnet gaf henne tillnamnet Fredens gudinna. Jag ville ej nämna henne med något annat namn än Valentine, så snart jag talade högt om henne. Och vär jag, ensam i min kammare bland mina böcker eller under de promenader, jag brukade göra utom staden, för min själs öga framkallade hennes bild, tillade jag henne i tankarne alla dessa öfverdrifna epiteter, som låta löjliga 1 vanligt klokt folks öron, men som påfunnits af kärleken och gerna upprepas af älskande. Jag hade ej kunnat släcka den ömma låga, son uppfammat i mitt bröst. Barsavänskapen, den broderliga tillgifvenheten had? med tiden, trots alla försigtighetsmått, blifvit förvandlad till en verklig passion. Jag älskade flickan med all den glöd, hvaraf mitt bjerta var mäktigt. Hvarje blodsdroppe i min kropp, hvarje tanke i min bjerna tillhörde henne. Jag