Dagens Nyheter – 14 augusti 1868, sida 2

SA rn skulle göra invändningar... Jag hoppas att! här ingenting blifvit qvarglömdt af hennes saker... att bon tagit med sig... allt! Efter detta utbrott af vrede sjönk min far tillbaka i stolen. — Ja, allt, återtog han svårmodigt, allt, utom våra hjertan, som äro hernes. Du, min son, måste blifva botad; och det skall ej blifva svårt. Vill du älska mig för två, skall jag söka löna dig på samma sätt. — Ack, min far, svarade jag med tårar i ögonen, jag älskar endast er. — Jag räknar derpå. Vi tillbragte tillsammans en del af natten, utan att gå till hvila, och återkommo beständigt till samma ämne. Vi vågade ej skiljas ät, af fruktan att ensamheten skulle änna mera stegra vår dysterhet i anledning af skiljmessan. När slutligen morgonen började gry, uppmanade mig min far, föriretad öfver detta nattvak, att gå till hvila oeh sade mildt: — Jag har ditt löfte, Maurice. Ehvad än må bända, biir du ju mig trogen och förråder mig icke? Herr Gouault å sin sida uppfyllde hvad han lofvat oss. Valentine kom till oss alla dagar; och under dessa besök bemötte vi hvarandra å ömse sidor alldeles såsom förr. Till det yttre var ingenting förändradt; men hennes studier till en början och sedan hennes nya bekantskaper samt de pligter, henne ålågo enligt umgävgeslifvets lagar, gjorde hennes visiter hos 033 efter hand allt mindre täta. Mårader, år förrunno. Herr Gouault hade snart ställt sig i tåten för de aristokrater som bodde i Troyes. Ian var den siste chefen för ett litet junkerparti på denna sedermera helt kälkborgerliga ort. Någongånog utkämpades i fader Cerbonnets butik fruktansvärda meningsstrider. Det var