Dagens Nyheter – 14 augusti 1868, sida 2

hon min, min egen, min hel och hållen! IV. Ack! min vän, om ni kunde föreställa er Valentine, när hon uppnått tjugu år, skulle ni bättre fatta denna berättelse; hon skulle kasta sitt ljus deröfver, likasom hon belyst mitt lif. Det finnes själar, hvilkas stofthyddor endast äro att förlikna med lätta slöjor, genom hvilka den innanför brinnande elden framskimrar. Jag vet ej, om jag misstager mig, då jag säger att hon var en fulländad skönhet; men hvad jag vet är att hon syntes oss vara en sådan. Ty det är icke allenast mitt enskilda omdöme jag fäller — jag inser att detta icke gerna skulle känna i afseende på henne vara alldeles oförvilladt — jag uttalar ett tycke, som var gemensamt för alla mina samtida i den lilla staden. Fråga hvem som helst af dem — öch de skola säga er att hos henne fanns en ren harmoni. Jag har sett hår, lika vackert till sin färg, och lika lent som hennes; jag har sett ögon, hvilkas azur väl kunnat täfla med den jag beundrade i hennes ögon; jag tror ej att hennes mun var mera fint mejslad än hennes tant fru Gouaults; men äf alla dessa lån från den vanliga skönheten hade naturen bildat en ensemble, hvilken var rörande såsom ett Jjuft minne och hänförande såsom en ny herrlig företeelse. Starka viljor äro ofta redliga viljor. Valentine vann genom sjelfva naturligheten i sitt väsende. Hos henne spårades intet koketteri, endast en viss varsamhet. Man märkte intet moln på hennes panna; det fanns ej heller zå