— 0! må den dag inom kort randas, då inga landsflyktingar finnas mer, sade helt naivt min far. Det gör o3s hemmavarande så ondt att tänka på dem, hvilka dväljas i främmande land ; och dessutom är det icke heller sagdt att de komma så lägligt, när de helt tvärt återvända... — Haf tålamod! yttråde herr de Gouault; alla fransmän skola återkomma; hvad korsikanarne beträffar, skall man skicka dem tillbaka till deras ö. Min far insåg nu att han syftade på pringarnes återkomst. Han teg och fästade först på mig och sedan på Valentine en sorgsen blick, hvarvid han suckade. Hr Gouault berättade huru han tillbragt sitt lif utrikes. Han talade i afbrutna, mycket korta meningar, hvilka hade en stor likhet med militäriska kommandoord. Han ville vara underhållande och älskvärd, men sårade oss dervid ofrivilligt. Han förde hem med sig en massa besynnerliga och af honom sjelf med förtjusning omfattade id6er, som det ej stod i vår makt att förmå honom öfvergifva. Oaktadt sina försäkringar om en uppriktig vänskap och sina handtryckningar, blef han för oss mera främmande än förr, då mellan oss och honom lågo Rysslands ändlösa stepper. Min far sökte på allt möjligt sätt undvika att motsäga honom. Varmt tillgifven de åsigter han hyste, ehuru missledd, talade hr Gouault om de mest kända tilldragelser med en låtsad okunnighet, som i högsta grad förvånade oss. Han tycktes nästan anse sig komma såsom en förelöpare åt prinsarne, hvilka han lemnat på andra sidan Rhen, och visade förvåning öfver att vi ej genast voro beredda att gå dem till mötes med fygande fanor och klingande spel.