Dagens Nyheter – 13 augusti 1868, sida 3

— Ni har rätt; dessutom, herr Gouault, är jag er tack skyldig för en tioårig fadersglädje. Mitt hjerta är öfverfyldt; undrar du derpå, Valentine? Barnet sprang till min far och slog sina armar om hans hali:. För första gången, sedan han tog henne till sig, nöjde han sig med att trycka ep lätt kyss på hennes hår; och då hon, som jag så länge kallat min syster, med en ofrivillig rörelse nalkades mig, drog henne fader Cerbonnet mildt åt sidan och gaf mig med ett tecken tillkänna, att jag borde vika tillbaka; ifrån detta ögonblick blef herr Gouaults systerdotter en främling för mig. Jag hade ej styrka att följa herr Gouault och Valentine. Då min far återkom, hvilade mitt hufvud mot mina händer; jag grät och hörde ej att han inträdde i rummet. — Maurice, sade han till mig med smekande röst, då han varseblet min förtviflan, trösta dig, min gosse! Jag upplyftade ögonen; han var blek, och facklan darrade i bans hand. Denna smärta kom mig att blygas öfver min egen. — Ni har rätt; jag skall ej gråta mer. Jag aftorkade mina tårar. os Min far återtog sin plats midt emot mig vid bordet, och sålunda sutto vi en stund. — Det är förbi, mumlade han slutligen; hon är förlorad för 0ss. — Hon skall helsa på oss alla dagar. (Forts.)