Dagens Nyheter – 13 augusti 1868, sida 2

lemna oss, ännu syntes henne nemligen en skiljsmessa omöjlig; hon var icke heller glad öfver att ha återfunnit sina. anhöriga, ty hon hade aldrig saknat dem. Hon erfor blott ett slags nyfikenhet; en längtan att få se och omfamna sin morbror. Han var ju hennes mors broder. Hennes mor! detta ord ljöd för första gången i henne3 hjerta, och ekot deraf förvirrade henne. Vi satte oss till bords, för att intaga qvällsvarden, under hvilken iakttogs en envis tystnad. När vi slutat äta, hördes en knackning på dörren, och dervid sprutto vi alla till, såsom träffade af en elektrisk stöt. Våra läppar mumlade på en gång: — Det är han! Det var verkligen herr Gouault. Han öppnade salsdörren och förblef stående på tröskeln, betraktande den tafla, som tedde sig för hans blick. Hvad han såg tycktes tillfredsställa honom; och nickande åt min far, sade han: . — Cerbonnet, låt mig först omfamna min systerdotter. Valentine nalkades sin morbror med sammanknäppta händer och ögonen lyftade mot höjden, alldeles såsom då hon dagen förut gick till nattvarden. Detta var ju också på sätt och vis en ny offerfest för det fromma barnet. Herr Gouault tycktes slagen af häpnad öfver hennes skönhet och i allo behagliga väsende. Han slöt henne till sitt bröst, tryckte en öm, faderlig kyss på hennes panna, och höll under några sekunder ögonen tillslutna, för att dölja sina tårar. Jag brydde mig ej om att dölja mina; och min far fortfor att småle, under det hans läppar skälfde, så att man väl kunde se att han ej var den minst djupt rörde. — Kära barn, hviskade slutligen hr Gouault, jag har icke vågat föreställa mig dig så innerligen täck och rar. Du må tro att jag tänkt