Dagens Nyheter – 13 augusti 1868, sida 2

sin egare; och du, Valentine, bär dina småsaker till ditt rum. Hvad dig, Marianne, beträffar, skall du göra mig reda för de medel, som influtit under vår frånvaro. Det tjenade ingenting till att göra invändningar, när min far gifvit en befallning. Jag satte mig åter upp i vagnen, uppskakad, förskräckt och nästan ur stånd att se och höra. Jag piskade på den stackars hästen, som denna dag minsann icke blifvit skonad, och åkdonet rallade bort till Sauvagegatan, der den hyrkusk bodde, hvilken familjen Cerbonnet brukade anlita. Jag upprepade i mina tankar minst hundra gånger under vägen: — Hennes slägtingar! hennes slägtingar! hvilka slägtingar? Äro icke vi hennes enda slägtingar i verlden, hennes enda vänner? När jag kom tillbaka, var min far i rummet innanför boden. Blek, men leende förklarade han för Valentine, hvilkens båda händer han höll i sina, den stora förändring i hennes lefnadsförhållanden som skulle inträffa. — Du skall ej mera vara vårt barn, sade han i det ögonblick då jag inträdde; din morbror har rättigheter, från hvilka han icke vill afstå. Det var han som mottog din moders sista suck; han har nu återkommit, för att söka dig och du måste hålla honom skadeslös för de lidanden han utstått under den långvariga landsflykten. Jag önskar att han må bli nöjd med oss och med dig. Du skall bo hos honom och icke mera komma hit annat än då och då på besök; men vi skola älska dig lika inverligt som förut, och äfven du skall låta oss behålla den kärlek, du egnat oss. Valentine var allvarsam. Uttrycket i hennes ögon tycktes angifva, att hon i denna stund sökte blicka in i framtiden, hvilken hon så plötsligt fått anledning föreställa sig annorlunda än förr. Ton grät ej deröfver att hon skulle