Dagens Nyheter – 13 augusti 1868, sida 2

på dig mycket, och jag har ofta erhållit underrättelser om dig. Min far reste sig upp. — Men ni har ju aldrig skrifvit till mig! — Nej, icke till er. Men jag har brefvexlat med några vänner, som före mig återvändt ur landsflykten. De ha alla underrättat mig om att de funnit min systerdotter särdeles behaglig, och att ni uppfostrat herne på ett värdigt sätt. Nu få vi språka med hvarann, min hederlige Cerbonnet. — Men hvarför har ni undvikit att tillskrifva mig? Jag skulle då ha kunnat förbereda mig på denna smärtsamma skiljsmessa. — Skiljsmessa! någon sådan kommer ej att ega rum. Omfamna mig, min granne. Detta är ju er son? Låt mig se på honom,.. Hur heter han? — Maurice, svarade jag helt dristigt, i det jag utan förlägenhet underkastade mig herr Gouaults granskning. Jag märkte att Valentines morbror sökte lära känna och bilda sig ett omdöme om mig. Hans blick, så att säga, borrade sig in i min. Jag stod såsom en rekryt framför sin general. Herr Gouaults hållning var militärisk och likaså hang sätt. — Herr Maurice, ni är son till min bäste vän, sade han. Jag vill dela Cerbonnets omsorger... — Åh! jag behöfver ingen hjelp, afbröt honom min far med en viss stolthet. Han fruktade nemligen att herr Gouault ville bevisa honom sin erkänsla genom att erbjuda honom någon återtjenst. — Och dertill lyckas ni öfver förväntan i era sträfvanden, återtog herr Gouault med en hofmans artighet. Han slog sig ned på en stol och drog den förlägna Valentine intill sig.