Dagens Nyheter – 13 augusti 1868, sida 1

AS MORRA ENE RREKAR MVMARRARERA en 6 rr Under ofvanstående rubrik innehåller de: i Berlin utkommande frisinnade tidninge Volks-Zeitung en artikel, som på ett så klar och fullständigt sätt återgifver det olycklig: Spaniens nyare historia i sammandrag, at vi tro oss göra våra läsare ett nöje, di vi här in extenso meddela densamma i öfversättning. Den lyder så här: Hela verlaen är så beredd på att oupphörligen få höra talas om revolutioner i Spanien att man ej ens bryr sig om att fråga efter or saken till deras uppkomst, deras förlopp och resultater. En revolution i det erda rike sor ännu lyder under Bourbonernes herravälde, äl! redan någonting så vanligt, att man blir förvå: nad, om tre år gå till ända utan någon sådan Annu mindre kan man fästa något afseende på huruvida revolutioven lyckligt genomföres eller blir upptäckt i rättan tid för att qväfvas genom afrättnvingar, laudsförvisningar och en eller annan benådning. Ja, folket i Spanien är redar så vandt vid den anarki som åtföljer de maktlystra 3f alla partier, att det med rästar samma likgiltighet som utlandet betraktar utgången af revolutionen, och lika litet som detta bryr sig om huruvida den lyckas eller misslyckas. Hvad Spanien under senaste århundradet upplefvat, är så bedröfligt och harredan kostat så mycket menniskoblod, att striden nu fortsättes utan något deltagande från det egentliga folket, likasom den vore ett ondt som helt naturligt måste åtfölja de afekyvärda regeringssystemerna, i hvilka borgaren numera ej tager någon del. Det stolta spanska riket, hvarest, såsom en dess envåldsherrskare en gång skrytsamt utropade, solen aldrig gick ned, har kommit så på förfall, att borgaren ganska väl vet, att solen aldrig går upp för honom, vare sig att det ena eller det andra partiet genom intriger, favoriter, proklamationer, palatsrevolutioner eller militäruppror bemäktigar sig styret. Orsaken till den sednaste revolutionens misslyckande är derföre ingalunda en hemlighet; tvärtom, denna revolution är endast ett upprepande at hvad som händt många gånger förut och saknar således nyhetens behag. . Ingen skänker numera någon allvarlig uppmärksamhet åt dessa dödsryckningar, orsakade at olycksaliga regerivgsintriger; ingen kan omständligt berätta förloppet af revolutionen. Det är nog att verlden vet på hvad sätt denna stat för 60 år sedan råkat i det olyckliga tillstånd, hvari den nu befinner sig, och huru detta tillstånd nu blifvit obotligt. Att nogare studera detaljerne af dödskampen tillkommer de lärde, på samma sätt som det är af intresse för dem, att observera de häftiga ryckningar, under hvilka en förgiftad person utandas sitt lif. För en vanlig menniskas känslor är en sådan variation af dödskampen en företeelse som väcker rysning och från hvilken han gerna vänder bort blicken. Spaniens svåraste sjukdom är det andliga mörker, som bourbonerne under de tider då nationen vunnit sina största triamfer, nedsänkt folket uti. Presternas despotiska välde, inqvisitionen makt, hofvets dystra bigotteri, folkets öfvertro, det efter herraväldet öfver verlden sträfvande militärsystemets öfvermodiga stolthet, guldminorna i den nya verlden och frossandeti underkufvade länders blod och skatter — detta är de förnämsta orsakerna till Spaniens förfall, som daterar sig redan från midten af dess högsta period, dess s. k. glansepok. Men det var först för sextio år sedan som den spanska folkandan i politiskt afseende blef förgiftad. Napoleons härar hade eröfrat Spanien, fördrifvit bourbonska dynastien och satt en napoleonid på tronen. Hos folket upplefde det naturliga begäret att blifva detta fremmande herravälde qvitt; en nationel strid uppstod, som i och för sig väl icke exdast var berättigad, utan till och med under förnuftig ledning och med ärlige män i spetsen för sig skulle hafva kunnat medföra goda frukter för nationen. Men påfvarne togo rörelsen om hand och förvandlade dess inre berättigade impuls till ett af de mörkaste religionskrig, de någonsin anstiftat. Likasom öfverallt, der en strid för friheten föres under den religiösa fanatismens svarta bantr, blef också här efter segern ej något spår öfrigt af friheten, under det att vidskepelsens och religionsfanatismens gift allt framgent fortfor att verka. År 1814 lyckades det Spanien att blifva fritt från Napoleons välde ; bourbonerne uppstego åter på tronen. De lofvade att gifva lif åt den demokratiska författning, hvartill ett utkast redan 1812 blifvit gjordt at folkrepresentationen. Knappt var dock Napoleon störtad och den heliga alliansen segervinnare, förr än frukterna af förgiftningen började att blifva synliga. Konung Ferdinand VII, en af prester och qvinnor beherrskad despot, förklarade författningen ogiltig, för dref folkrepresentationen, anställde blodbad bland dess anhängare och berömde sig slutligen vid sitt intåg i Madrid att hans tron nu stode så mycket fastare, såsom återupprättad på kropdarne af tretusen rebeller och gudsförnekare! År 1820, då en här skulle utskeppas från Spanien, för att återeröfra dess besittningar i Amerika, utbröt en militärrevolution, som tvang konungen att åter proklamera 1812 års författning. Men knappt satt han säker på sin tron, förr än han åter igen började att på det aldra grymmaste sätt förfölja sina motståndare och, understödd af det bourbonskt sinnade Frankrike samt med bifall af den heliga alliansen, fortsatte sitt blodiga, bigotta och frihetsmördande regemente. . Efter hans död år 1833 utbröt, i anledning