Dagens Nyheter – 12 augusti 1868, sida 3

sin dotter! Denna dåg midt under messan såg jag min far, som hade sin plats helt nära det af blommor prydda altaret, förvirrad till följd af det oupphörliga sjungandet, bernsad af den ymniga rökslsen, hänförd af sitt bjertas stämma, som berömde honom för det han så väl utfört sitt värf, knäppa sina händer tillsammans, och jag hörde honom med sin själs hela glöd framhviska: Stig ned, o frihet, dotter af naturen; folket har återeröfrat sin odödliga makt; öfver det gamla svekets pompösa spillror resa des3 händer ditt altare. Han läste — förmodligen emedan han icke kunde någon annuan bön — cen bland de af Chenier författade verserna till gudinnan Förnuftets pris. Denna dag var den sista i mitt lif, under hvilken intet moln skuggade min himmel. Ingen bitter droppa blanaade sig i min glädjes bägare, inga onda aningar störde mig under njatningen af min rena kärlek. Vädret var herrligt; skogen kring Maiziores doftade. Vi promenerade och sprungo i denna. Följande dagen pjorde vi ett besök i Brienne, innan vi foro tillbaka till Troyes. Kyrkoherden Henriot hade icke velat förneka sig nöjet att visa oss hvad som fanns qvar af den skola, i hvilken kejsaren åtnjutit undervisning, och han sjelf tjenstgjort såsom lärare. Sedan vi, för att göra den gamle mannen till viljes, varit honom följaktiga genom skolans lokaler, begåfro vi oss till slottsparken, för att förlusta oss. Egarne hade återkommit, hvad som under revolutionen blifvit förstördt var repareradt, och såsom bevis på den oförminskade vördnadon för förfädren voro här och der nya monumenter uppförda i en temligen tvetydig smak; och det första egna omdöme, jag hörde Valentine fälla, gällde just dem, Det kära barnet befaun sig