Dagens Nyheter – 12 augusti 1868, sida 3

Hon upplyftade bufvudet, betraktade himlahvalfvet Märötver en hop foglar i detsamma flögo, ech jag tyckte mig märka att en stråle framsköt ur hennes ösa och blandade sig med ljuset derappe. Den iilla flickaus tavke omfattade i deuna stund liffet och döden. Ideale: höjde henne från jorden, Hon Jemnade med eu föraktfull min kapellet, hvilket fader Herriot ännu nader en minut boundrade. Jag var blott eu yogling; dagen förnt kunde jag änuu ha kallats evt barn; men jag kände mi i detta ögonblick blifva on man; derkän hada hvad jag sett hänfört mig. Sedan denna stund, min vän, älskade jag verkligen. Jag vissto att denna jord icke längre var tillräcklig för Valeatine, och jag erfor ena djup, ena ionerlig glädje vid tanken på de rymder, till hvilka jag skulle kuana nöja mig med henne. Jag skulie ba velat resa; jag drömde om stora saker. Mitt hjorta,i sin kyska ifver, sökte tillegna sig hela denna ande, nton att bry sig om dess bräckliga omhölje. Jag ville ej veta, om dette barn egde kroppslig fägring. Att beundra honnes blonda hår, hevnes blåa ögon, hela hennes behagliga gestalt skulle jag aldrig ba tillåtit mig; men jag hade rättighet att njuta af den skönhet som fanns i min lilla väninnas, mina systers själ. Jag, hade rättighet! Ack! jag stackars barn! Och buru oviss, hurn flyktig var cj denna sätlhet, ehuru den hemtade sin näring från en verld, högra än denna! Förlåt att jag ingått på dessa detaljer; lag skall ej mera återkomma till dem. Deuna timma af andeskådning på Briense-berget iunefattanide i det närmasto all min ungdoms pocsi, min lefnads hela vår. Jag hade inga aningar om blifvande sorger under denna promenad; jag återkom derifrån öfverlycklig. (Forts.)