Dagens Nyheter – 12 augusti 1868, sida 3

den dagen i en alltför högtidlig stämning, för att ej ha en aning äfven om det sköna. Grefvinngn de Lomå6nie de Brienne, enka efter Ludvig XVI:s minister, hade låtit i en lund nedantör slottet uppföra ew slags kapell till minne af sin make. En staty af gonerallöjtnanten i sittande ställning var placerad framför ett bord, hvarå lågo en mängd papper. Bilden höll i handen ep penna, och tör att effekten skulle bli så mycket mera anslående, voro den vidtberömde mannens ansigte och händer at vax. Ingenting annat än talförmågan fattades detta spöke ; men den som funnit idån till don sianrika mausoleen, tillstod helt uppriktigt att hon ej kunnat gifva belätet denna iörmåga; ty man läste på väggen ofvanför herr de Lomenies peruk: Han svarar mig icke; men jag hoppas att han förstår mig. Valentine staunade försagd och nyfiken framför detta monument. Abbe Henriot, som gerna ville uttala ena förtrytelse öfver revolutionen, och som hade personligen kännt herr de Brienne, berättade med alla tecken till ovilja den katastrof, som af den besynnerliga vården skulle förevigas. — Det är en graf! sade Valentino med förvåning. Hon ämnade falla på knä och läsa en bön; men någonting starkare än hennes pligtkänsla, som manade henne att hedra de döda, höll henne orörlig qvar der hon stod. Hennes ögon — de vackra blåa ögonen som dagen förut badat i tårar — antogo plötsligen ett uttryck af ironi, helt ovanligt hos ett barn af honnes ålder. — Nej, nej, eade hon, den döde är icke bir. Han är hos Gud, eller huru, herr pastor? Det är för att skrämma menniskor, som man utsatt denna bild i parken; mon jag låter ej skrämma mig.