Dagens Nyheter – 12 augusti 1868, sida 2

först fingo räkna henne bland invånarne i vårt hem, vår tillvaros glädje och ljus. Min far, trogen det löfte han gifvit, aktade sig noga för att i hennes närvaro, äfven då hon var ett helt litet barn, uttala ett enda ord, som kunde innebära en smädelse mot eller en vederläggning af de grundsatser, morbror Gouault hyste, och hvilka han ålagt honom inplanta hos flickan. Han tillät ingen annan följa henne till kyrkorna, sedan dessa blifvit öppnade. Det väckte naturligtvis stor förvåning att se en man, som förr visat sig vara en varm beundrare af Danton, så träget bevista gudstjensten. — Nå, broder, när ämnar ni gå till nattvarden? frågade honom ibland en elier annan köpman vid Notre-Dame-gatan, när han vandrade till kyrkan. — Jag har icke lofvat att gå till nattvarden, svarade vid sådane tillfällen min far i en ton af allvar. Men han hade lofvat att bibringa Valentine kyrkliga och rojalistiska åsigter. Hvad beträffar religionen, var det ej så svårt för honom att uppfylla hvad han åtagit sig; men värre var det att ingifva flickan vördnad för kungamakten. En dag, då jag satt i butiken och läste, kom min far till mig, yttrande: — Hör du, står det ingenting i dina böcker om tyrannerna? — Åbjo... Här har jag romerska historien. — Talas deri om kungar? — Ja visst. — Och kanske de äfven berömmas en smula? — Ja, somliga lofordas ; andra återigen fördömas. — Nåväl, då skall du läsa för henne om dem, som berömmas, och för mig, då hon icke är närvarande, om de andra.