Dagens Nyheter – 8 augusti 1868, sida 3

Publicistmötets resolutioner. Utrymme felas oss tyvärr ännu att meddela en redogörelse för några märkliga öfverläggningar vid detta möte; men de dervid fattade resolutioner, hvilka icke ännu äro omtalade, skola vi åtminstone anföra. Mötet ansåg: att hvarje tidningsutgifvare är moraliskt och juridiskt skyldig att granska innehållet af annonser i sin tidning; att tidningarne böra öfverenskomma att tillbakavisa annonser om sådana lottsedlar, promesser eller obligationer, om hvilka man vet eller har anledning antaga att de här icke få offentligen utbjudas och försäljas; (hr Hedlund tillkännagaf att han, sedan svenska statslånelotterna uppkommo, icke ansett sig kunna vägra hederliga kollektörer att mottaga deras annonser; br Wall att han ansåg 1844 års förordning mot lotteri strida mot nationalekoromiens riktiga grunder, att han ansåg denna förordning böra upphäfvas och det stå enhvar fritt att idka lotteriföretag liksom andra affärer; att detta skulle bidraga till att afhålla de utländska lottsedlarne m. m. från afsättning i Sverge; att han, såvidt möjligt, pröfvar annonserande kollektörers redbarhet innan deras annonser införas;) att den i T. F. i 1, mom. 9, sista punkten uttalade regel rörande eftertryck dagblad emellan vore rättvis och billig samt borde allmännare och noggrannare iakttagas af svenska tidningspressen, särdeles mellan på samma ort utkommande dagblad. På frågan: hvilka grundsatser böra leda pressens förfarande vid framställning af anmärkningar mot offentliga myndigheter eller enskilda personer? gafs icke svar genom formlig resolution, utan hänvisades blott till diskussionen derom, i hvilken hrr Hedlund, Wall, Gumelius, Billjer och Forssell uttalade sig för iakttagande af hofsamhet och humanitet. Hr Billjer (från Eskilstuna) uppdrog härvid på ett särdeles lyckadt och värdigt sätt skilnaden mellan anmärkningar af tidningspressen mot offentliga personer för deras offentliga handlingar och vissa tidningars angrepp mot enskilda personer — angrepp, hvilka det borde vara att hoppas numera ej vidare skola ifrågakomma, hvartill goda tecken redan visat sig.