Dagens Nyheter – 8 augusti 1868, sida 2

— De hade då varit mycket elaka fjärilarne? — Förskräckligt. — Svalorna drunknade väl sist, eller hur? — Det förstås. Sedan den sista menniskan gifvit upp andan och i sin tur krupit under vattnet, så upphörde regnet såsom af förtjusning öfver hvad som händt och allt återtog sin förra plats. Himlen antog den vackraste blåa färg och solen lyste klart och gladt som förr. — Det var illa af honom. Jag skulle ha varit mycket sorgsen. — Man kan emellertid inte begära för mycken sensibilit6 af solen. Föröfrigt det bästa som fanns att göra var att i hast torka allting i stället för att gråta mera. — Det är sannt. — Det var då som Noach utsläppte den första dufvan som återkom om aftonen sedan han ej funnit något att sätta sig på. — Eller kanske derföre att hans hona stannat qvar i arken. — Det är möjligt. Sju dagar derefter återkom ännu en annan dufva, men den hade åtminstone ett oliveblad i näbbet. — Hvarföre ett oliveblad? Månne derföre att oliven växer på slättlandet då endast bergen nu voro äfver vattnet? — Derföre att oliven är fredens sinnebild. — Föröfrigt, tillade fadren, som trädgrenar flöto på vattenytan så kunde fogeln mycket väl hitta på en qvist. — Då betydde detta ju ej att jorden var torr? — Sluta då att invända så der, eller blir jag ond och fortsätter ej min historia. — Slutligen efter sju dagar bortflög dufvan utan att återkomma. — Tycker du att det var bra att hon inte återkom? — Ja visst, emedan det var bra för Noach?