så ville vi höra om Starenfelt står fast vid vår öfverenskommelse och gör oss sällskap. Kdvard såg på Rosa, på morbrodern, och syntes förlägen. — Jag fruktar att herr v. Starenfelt fått smak för trädgårdsskötsel och vill fullkomna sig deruti innan han reser härifrån —— inföll Bertha sarkastiskt. — Sanningen att säga — svarade denne — så har jag ändrat tanke. — Hvad säger du? — ropade kaptenen; -— du stannar hos oss? — För alltid, morbror, om ni så önskar. — Men — stammade han — du ämnar väl inte göra vårt gamla skämt till allvar? — Jo — Om min kusin tillåter — svarade Edvard och räckte hjertligt handen åt den unga fickan. (SLUT.)