Dagens Nyheter – 7 augusti 1868, sida 2

-Räddad! upprepade Rosa med hopknäppta händer, räddad! — Ja, tack vare eder alla, svarade Edvard rörd; tack vare först och främst morbror, som blottställde sitt lif för min skull; tack vare er, Rosa, som vakat lik en engel vid min sjuksäng. Ack! jag förtjenade icke så mycken kärlek. — Tyst! tyst! sade -den unga fickan; doktorn tycker icke om att ni talar... han anbefaller lugn och tystnad. Vi måste lemna honom i ro nu, pappa. Greta får stanna qvar för att låta oss veta om han vill något. Kom. Starenfelt försökte icke qvarhålla dem. Han kände behof af att vara ensam, att reda sina minnen och intryck och att komma till full klarhet med sig sjelf. Han sökte erinra sig alla detaljerna vid den olyckshändelse, som varit nära att kosta honom lifvet, och plötsligt kom han ihåg den unge målaren och hans syster. — Hvar är herr Warren? frågade han Greta. — Stockholmaren? Han reste bort dagen efter er olycka, för att rita af utsigten vid kusten. j -— Och fröken Bertha? ; — Det var just hon som ville resa, för det hon var rädd att se herrn dö; det skulle, sa hon, ha gjort henne för mycket ondt, Det der fina folket är så ömtåligt, förstås; de ha inte hjerta att se någon plågas. Starenfelt erfor en obehaglig känsla, ett slags beklämning.