Dagens Nyheter – 6 augusti 1868, sida 2

En dag återkom Edvard från en längre promenad utefter hafskusten i sällskap med flera badgäster. Alla hade stigit ur sina åkdon och spridt sig i grupper, sökande efter snäckor eller plockande blommor; endast Bertha och hennes bror gingo vid sidan af den vagn som Edvard långsamt körde. Då den unge målaren såg upp, varsnade han plötsligt Trollebo, hvars tak glittrade i den nedgående solen. — För tusan! — sade han, vändande sig till sin syster — vi äro skyldige kaptenen ett besök. Vi ha på fjorton dagar icke varit och sett hans melonsängar. Han bör under tiden ha fått minst tre skördar. — Vi få en stor storm — invände Bertha. — Kanhända — svarade brodren — men kaptenen lofvade mig sist att hans dotter skulle lära oss en ny metod att göra mesost, och det blir säkert ganska lärorikt. — Hon är då riktigt en mästare i tusen konster! Hennes far har sagt mig att hon kan sticka strumpor och sylta in päron, för att icke tala om hennes klädningar, dem hon syr sjelf. — Säg att hon uppfinner dem... Jag har åtminstone aldrig sett mönstret förr. — Jag ber om nåd för mina slägtingar — inföll Starenfelt skrattande. — Hvad säger ni? -— återtog Bertha; — er kusin är ju sjelfva fullkomligheten; och så blygsam sedan! Jag hoppas att kapten Darlow gifter henne med en kronofogde. — Och att kaptenen vid bröllopsbordet berättar om den stora stormen 1829. De skrattade godt, och den unge måla.