Dagens Nyheter – 5 augusti 1868, sida 3

af teateroch romanlitteraturen derstädes, och detta klagomål vederlägges icke af de flesta fantasiarbeten som komma till bokhandeln hos oss. Likväl tyckes detta vara ett intet emot hvad som uppenbarar sig i England, ehuru sådant hos oss hittils varit mindre kändt, då de flesta engelska arbeten i skönlitteratur som här läsas, äro af den Tauchnitzska upplagan från Leipzig, hvari endast iemförelsevis bättre arbeten eftertryckas och säljas för godt pris. Men det finnes i England en egen art af godtköpslitteratur, som är beräknad endast på den största möjliga retelse åt råhet och sinnlighet. Dessa arbeten som till en del äro försedda med plancher af den oanständigaste art, finnas icke hos någon respektabel bokhandlare, men säljas på vissa ställen samt hufvudsakligen genom kolportörer i massor. En brottmålsundersökning i Middesex-sessions i medlet af denna månad kan gifva en föreställning om den skala, i hvilken dessa sperulationer drifvas. William Dugdale och James Milson — heter det i ett af morgontidningarnas referater, inställdes för domstolen såsom anklagade att hafva sålt vissa oanständiga bilder och böcker. De anklagades advokat sade att svaranden Dugdale redan vid förra sessionen hade er-. känt sig skyldig till förbrytelsen, men sedan hade han gifvit polisen mycket vigtiga underrättelser, hvarigenom den hade kommit öfver sjelfva fabrikerna af dessa infama skrifter. Svaranden var 73 år gammul och hade så mycket som möjligt uttryckt sin sorg öfver hvad han låtit komma sig till last, hvarföre han rekommenderades till domstolens barmhertighet. De underrättelser Dugdale gifvit, hade satt polisen i tillfälle att lägga beslag på icke mindre än fem tons (120 centners) vigt af tryckta och graverade oanständigheter. Den andre svaranden var endast Dugdales tjenare. -— Superintendenten (poliskommissarien) Denham berättade, att i föjld af underrättelser som Dugdale lemnat, hade Denham, åtföljd af poliskonstaplarna Sunerway och Shaw, begifvit sig till n:o 102, Oldstreet, der de funno en stor mängd kopparplåtar, gravyrer, böcker och andra saker, tillräckliga att fylla en stor lastvagn, och följande dag förde de bort 45 stora litografiska stenar, å hvilka på hvardera kunde aftryckas åtta plancher, ärnade attillustera de oanständiga böckerna. Han hade sedermera, jemte en af de underordnade, sysselsatt sig med att sortera det i beslag tagna godset och funnit 35,000 brochyrer och bilder af så smutsig beskaffenhet, att de icke här kunde beskrifvas. — Egaren till huset der beslaget gjorts, hade icke vetat af någonting. Domaren sade, att Dugdales höga ålder snarare försvårade beskaffenheten af hans brottslighet, men han ville ändå göra något afseende på, att han satt polisen i tillfälle att undanskaffa en så stor mängd af en så giftig och i synnerhet för ungt folk förderflig läsning. Han dömde honom till fängelse med straffarbete i 18 månader och Milson till dylikt i 9 månader. Afven i Stockholm är en dylik industri icke alldeles okänd. I början af detta år såg man på flera ställen unga gossar af det slaget, som om qvällarna gå omkring och sälja tidningar, adressera sig till förbigående med den förfrågan om de ville köpa ekivåker, hvilket betydde oanständiga fotografier, och då dessa säljare togos i förhör uppgaf en sådan, som vid ett tillfälle anträffades i förstugan af riksdagshuset, att han och flere andra hade blifvit utsände af en tysk herre, som bodde på ett hotell och skickade ut flera gossar med sådana taflor. En polisbetjent efterskickades vid det tillfället för att få saken närmare undersökt, och det är troligt att närmare reda derigenom erhölls på egaren till dessa vidrigheter, ehuru ingenting derom oss veterligen förekommit i poliskammaren. mentet AT? Atfllld ml waAanNgslera äÄwndbanannam smTen