Dagens Nyheter – 4 augusti 1868, sida 2

verket, emedan det naturligtvis var synnerligen angeläget för henne, att med ens och för alltid tillintetgöra de misstankar, som han utan tvifvel antog att hon hyste. Derföre var han så mycket angelägnare, att ej visa henne det ringaste misstroende; han tycktes mera upprymd och hängifven än eljest; han målade i glödande färger den glädje han skulle erfara, då han åter finge beträda sitt hemlands heliga jord, och med hvilken förnöjelse han derefter skulle återvända, för att ånyo ställa sig i främsta ledet af sin drottnings trognaste tjenare. Han talade med hänryckning om sin konst och den lycka, som utöfvandet deraf beredt honom — och han gjorde detta i ordalag, som borde ha tjusat henne! — ja, han förmådde till och med att beherrska sig ända derhän, att han spelade för henne och det på ett sätt, att hon icke kunde undertrycka en högljudd beundran. Om äfven drottningen tviflade på hans uppriktighet och i sitt inre arbetade på någon ny plan till hang förderf, så visade hon dock ej något tecken dertill, utan var, äfven hon, denna afton mer än annars älskvärd och huld. Då det redan blifvit ganska sent, tillbjöd hon honom att öfver natten stanna qvar i slottet, och tillsade för detta ändamål om ett rums iordningställande åt honom, — på det han icke för andra gången måtte falla i de ännu kanske lurande mördarnes händer. Detta skäl var väl nu endast ett hastigt infall, men Baltazarini, som alltjemt spejade och iakttog drottningens iwinsta rörelse, tyckte sig dervid i hennes ögon märka en blixt, såsom af en nyväckt tanke och en förfärlig aning sammandrog hans hjerta. Han var emellertid nödgad att emottaga ett tillbud, som kom från en så hög person. Han tackade henne med skenbar tillfreds