af den trånga brygga, som var slagen öfver Seinefloden och förde till Louvrens hufvudiningåog. Knappt hade de emellertid beträdt densamma, förrän de plötsligt sågo sig omgifna af fem eller sex förklädda män, hvilka, utan att yttra ett ord om sina afsigter, trängde in på dem och började angripa. Fackelbäraren kastade i förskräckelsen bort sin fackla, så att de befunno sig i mörker, och flydde i riktning åt slottet till, (bvars portar bevakades af konunpens drabanter) under höga rop om hjelp. Framgången af det tillämnade dådet kunde i alla tall ej vara tvifvelaktigt, och banditerna gjorde också allt, för att fullborda sitt verk. De angrepo med förenad styrka konstoären och hans andra tjenare, hvilka båda dragit sina svärd och tappert försvarade sig. Baltazarini var en modig och i vapnens brak väl förfaren man. Att man i slottets omedelbara närhet anföll honom, mannen i en enkel borgerlig drägt, tydde, såsom han genast insåg, icke på ett vanligt försök till plundring, utan på ett afsigtligt lönnmord. Hans första misstanke föll genast på den svartsjuka och hämndlystna Katbarina. Emellertid beslöt han, att så dyrt som möjligt sälja sitt lif, och försvara sig till det yttersta. Två af banditerna sökte att sysselsätta hans tjenare den han snart hörde nedfalla, antingen sårad eller död; de andra rusade på honom, fattade hans häst vid tyglarna, för att göra flykten för honom omöjlig, under det de från båda sidor riktade åt honom stöt på stöt. Någon tanke på flykt hade dock ej uppstått hos honom, dels emedan han ej ville lemna sin trogna tjenare i sticket, dels ock derföre, att detta plötsliga och förrädiska anfall nästan mer väckte förbittring än fruktan hos honom. En strid mellan så ojemna krafter kunde dock ej blifva långvarig, ej heller deas utgång oviss;