att något hinder derför, förorsakadt af drottningen eller någon annan, skulle bli en omöjlighet. Ej en misstanke om, att drottningen äfven å sida kunde sätta någon plan i verket och dermed förekomma honom, uppsteg i hans själ; och allra minst kunde han ana, att hon så hastigt var i stånd att beröfva honom alla förhoppvingar om att någonsin få ega Agnes och dervid hämnas på den oskyldiga flickan, hvad han af obeständighet, efter hennes sätt att se saken, brutit. Redan den följande dagen emottog han från drottningen en biljett, deri hon inbjöd honom att komma till sig vid en temligen sen timma på qvällen och medhafva sin viol. Han dröjde ej att efterkomma hennes befallning, för att icke ännu mer förtörna henne. Omkring klockan åtta på qvällen, då på Paris gator rådde det djupaste mörker, besteg konstnären, enligt den tidens sed, sin häst; en tjenare, som bar hans viollåda, följde honom till fot3, en annan gick förut med brinnande fackla. Alla tre voro de efter vanligheten beväpnade med svärd och dolkar. Som vi förut nämnt, kunde man ej utan fara färdas på gatorna iden stora staden. Banditerna, som länge och, man kunde nästan säga, ostraffadt fått bedrifva sitt ohyggliga handtverk, hade blitvit öfver all beskrifning djerfva och oförvägna; ja, det hörde ingalunda till sällsyntheterna, att de bröto sig in i fredliga medborgares hus, för att anställa plundring och mord. På öppna gatan hade de dock hittills aktat sig för att anfalla flera personer på en gång, säkert fruktande att genom dröjsmålet och bullret som kunde uppstå till följd af ett möjligen inträffande hårdnackadt motstård, komma i någon obehaglig beröring med den patrallerande vakten. Baltazarini och hans båda följeslagare tillryggalade utan äfventyr vägen ända till början