ansigte, för att genast bereda sig till den förestående resan. Baltazarini betviflade icke, efter det samtal han hatt med drottningen, att han sjelf och Agnes hade allt att frukta af henne; han hade mer än väl lärt känna hennes allervådigaste majestäts hämndgiriga och ränkfulla karaktär. De fyra veckors anstånd med afresan, som hon fordrat af honom, skulle efter all sannolikhet endast tjena till att ge henne tillfälle till utförande af de fiendtliga planer, hon uttänkt; detta var Baltazarini öfvertygad om, och måste han söka gå henne i förväg. Den första rena kärleken är i stånd till hvarja uppoffricg, det vet hvarje menniska. Baltazarini visste det äfven. Om han blott blef i tillfälle att öfvertyga Agnes om den stora fara, i hvilken de båda sväfvade, så måste hon, enligt hans öfvertygelse, afven vara beredvillig att bringa honom och deras kärlek ett stort offer. Hon kunde omöjligt sätta förlusten af en del af sin förmögenhet högre, än lyckan att uteslutande och för alltid ega honom; och han, för sin del, var långt ifrån att ha en tanke på bennes rikedomar, de der alls icke utgjorde någon bevekelsegrund för hans kärlek; han älskade Henne blott för hennes egen skull, och dessutom var han ju en berömd och eftersökt konstuär, hvars snille i materielt hänseende öppnade oräkneliga hjelpkällor. Baltazarini var sålunda svart besluten, att före den bestämda tiden hemligt lemna Paris, begifva sig till Bretagne och föreslå Agnes att fly med honom till havs fädernesland, och då med ens befria sig från drottningens inflytande samt de nedrigheter hon kunde ha i sinnet. Men någon öfverilning kuude han ej göra sig skyldig till, det stridde helt och hållet mot bans karaktär; han ville gifva sig tid att så sorgfälligt öfvertänka den plan, han uppgjort,