Dagens Nyheter – 1 augusti 1868, sida 3

som förr! -Denna fråga ställde Katbarina, kort tid efter sista soire6n; då fröken de Rochambean sjungit, till konstnären, hvilken, ensam med henne i kabinettet, satt på en låg stol vid hennes fötter, hållande sin viol i handen. Hennez3 ögon hvilade med ett egendomligt uttryck på honom. — Jag är otröstlig öfver att ej hoz3 eders majestät fiona samma bifall som förr! — svarade han tankspridd. — Detta är ej något svar på min fråga! — Jag har intet annat svar att gifva, madame! Ja, jag känner det sjelf, att jag icke mer är det jag fordom var; jag är törstämd, sjuk — jag vet icke sjelf, hvarför... — Dock säger man att din oro, din omedvetna förstämning ger sig luft i hänförande, längtansfulla toner, sådana man sällan hört, så snart du tror dig utan lyssvare i din boning; man säger, att du då till och med utvecklar ett större mästerskap än någonsin? Baltazarini blickade hastigt och oroligt upp på drottningen; fattande sig likväl ögonblickligt, svarade han: — Ack, madame! Det blir så mycket taladt här i verlden, som hvilar antingen på misstag eller oförstånd! — Du bär en stark kärlek i bjertat; fortfor drottnivgen med bård ton och utan att låtsa om, att ban afbrutit henne, du vill dölja den för andras ögon, men ensam med dig sjolf förlorar du herraväldet öfver dina känslor, och de tvinga dig till en klagan, den du uttrycker genom toner; är det icke så, Baltazarini? Han tycktes vara i stor törlägenhet och kunde ej genast gifva svar. — Gäller måhända den längtan, som förmår att till och med ännu mer förädla och höja din stora konst, den skönva elev du nyligen fått fröken de Rochambeau, hvilken, etter hvad jag