Dagens Nyheter – 31 juli 1868, sida 2

Den som då stod på Seinens andra strånd och blickade öfver till det gamla dystra slottet, med dess torn och tinnar, dess få och små fönster och den smala uppdragna vindbryggan till denna befästade borg, som om aftnparna, liksom hela Paris, låg försänkt i det djupaste mörker, måste otvifvelaktigt ha intagits af en hemsk känsla. Men till blott sysslolöst åskådande stod väl ingen der, ty nattetid voro hufvudstadens gator ännu mycket osäkra, och det gick knappast någon dag förbi utan att man hade att tala om nya rån och mordbragder, som egt rum under täckelset af nattens dunkel, och hvilka voro att tillskrifva dels politiskt partihat, dels de på denna tid florerande och serdeles väl organiserade röfvarbandenas verksamhet. Aiven på Louverns stora borggård var mörkt och dystert. Blott i en enda våning aftecknade sig de upplysta fönsterna mot slottets höga, svarta murar. Några af dem tillhörde drottningens våning. Der herrskade i det inre ett rörligt lif. Redan i korridorerna måste man trängas med de fram och åter springande pagerna och betjenterna. Dessa korridorer voro rikt upplysta och smyckade med lika mycken prakt som smak. Från dem anlände man till en rad af gemak och salonger, hvilka företedde en i sanving feelik lyx. Drottningen sparade ej på sitt guld, när det gällde att bereda trefnad omkring sig, och hon yttrade endast, höjande axlarna, så ofta hennes intendent förelade henne de oerhörda räkningarna: -Man måste väl lefva. Ett stort, i de rikaste galadrägter utstyrdt sällskap, rörde sig i dessa rum. Der visade sig en uppenbar täflan i afseende på yttre prakt; ty drottningen tyckte om att vara omgifven deraf; henres hof, fastän mindre, var betydligt mera lysande, än heanes gemåls. Här