Dagens Nyheter – 31 juli 1868, sida 2

sida, ehuru de ömsesidigt hatade hvarandra. Katharina afkastade masken fullkomligt först efter sin gemåls död (1359) och har dersetter inskrifvit sitt namn med outplånliga blodsdrag i verldshistoriens bok. Vid tiden för vår berättelse kände man ännu icke helt och hållet det mörka djupet af hennes själ, men man anade dess tillvaro och kände en vaknande fruktan derför. Man förebrådde henne förnämligast slöseri, hvartill hon endast svarade: Man måste väl lefva! Man hviskade hvaraudra i öronen, att hon i fullt mått visste taga revanche för det hennes gemål var otrogen, man höll henne till och med i stånd till hvarje förbrytelse; men man teg visligen, emedan man änpu saknade bevis. Man kunde dock ej undgå att beundra hennes kroppsliga skönhet, hennes utomordentliga älskvärdhet i umgänget, samt det sinne för vetenskap och konst, som hon tydligen ådagalade. Henne3 gemål beviljade henne allt, emedan han på det hela ej bekymrade sig mycket om henne. Katharina hade sin egen hofcirkel, hvilkon hona, åtminstone efter allt utseende, ännu afhöll från all politik. Man fann der ansedda herrar och hofvets skönaste damer, betydande konstnärer, isynnerhet italienare. Drottningen var i dessa samqväm, icke allenast genom sin upphöjda rang, utan äfven genom yttre behag och Clegans, den sol, omkring hvilken alla andra vände sig. Ena afton i början af vintern 1548 sågs ett sådant utvaldt sällskap i Louvern, det gamla k. slottet vid BSeinen, hvilket konungen och hans gemål tidtals bebodde, fastän i skiljda flyglar. De sågo hvarandra högst sällan. Henrik sökte andra förströelser än dem, umgänget med hans gemål kunde bereda honom, till och med fastän hon två år förut bade skänkt honom en tronarfyinge.