Dagens Nyheter – 31 juli 1868, sida 2

och der stötte man äfven på en och annan enkel, men smakfull kostym. Endast konstnärer hade fått tillstånd af drottningen att i hennes salonger bära sådana. En man, klädd i en flärdlös drägt af svart sammet, stod med korslagda armar stödd mot en af de vackra pelare, som uppburo rikt smyckade hvalfbågar på förgyllda kapitäler. Denne man måste ha varit omkring trettiofem år. Hans gestalt var stor och kraftfull, utan att dock i någon mån öfverskrida de gränser, som en god smak bestämt för den manliga skönheten. Hans hållnivg, både ledig och ädel, bar en tydlig prägel af stolt medvetande. Ansigtets fina bildning, de mörka ögonen, blickande med söderns glöd, och den höga, rena pannan, gåfvo honom ett utseende af öfverlägset förstånd, man kunde nästan säga snillrikhet. Kanske understöddes detta sista uttryck af detlånga, mörka, sköna håret och det rika, men väl ansade skägget på öfverläpp och haka. Det var ej svårt att gissa, att denne man var italienare och dessutom konstnär, antingen målare, musiker eller skald. Ingenting störde tystnaden i dessa stora rum, förutom den ljufva, bortdöende klangen af en ovanligt ren och melodisk fruntimmersröst. Sångerskan slutade just nu ett föredrag. Då sista tonen förklingat af hennes hänförande sång utbrast hela sällskapet i ett stormande bifallsjubel. Endast mannen i den svarta sammetsdrägten rörde sig ej, men den, som nogsamt betraktat honom, skulle ha kunnat märka att hans ögon med svärmisk hänryckning voro oafvändt fästade på en enda punkt. Följde man riktningen af hans blickar, i hvilken alla andras ögon äfven tycktes vända sig, så fann man en ung, mycket vacker flicka i rik och smakfull drägt, som nu, djupt rodnande, bugade sig åt alla sidor med ett förtrollande