Dagens Nyheter – 30 juli 1868, sida 3

En qväll voro vi alla tre samlade framför brasan i min kammare. Klockan var 11, det var tid att skiljas. Min vän lemnade mig först; hans syster gick ocksål in till sig, men återkom nästan genast, ställde sitt ljus på bordet och slog sig ned i en länstol. Jag betraktade henne förvånad, väntande att hon skulle tala; slutligen vände hon sig till mig och sade: -Vet du, att du var bra elak häromdagen! Jag tyckte att jag, mot min vilja, hade bordt vara det så många gånger sedan min ditkomst, att jag i förstone icke begrep hvad hon egentligen syftade på. Jag bad henne hjelpa mig till rätta, allt under det jag höll ögonen fästade på vägguret för att låta henne förstå att tiden syntes mig temligen eget vald för en förklaring. — Var utan fruktan, sade hon, ingen skall störa oss, och vi kunna prata i allsköns ro. Om du har glömt vår lilla utfärd häromdagen och den grymhet under hemresan, så har jag så mycket större skäl att minnas det jag, ty min arm är ännu alldeles blå. Se här! Och hon vek upp klädningsärmen och blottade tre fjerdedelar af högra armen. Det var en utmärkt vacker arm, hvit och rund, armen på en 30-årig gvinna med blomstrande helsa. Denna arm, belyst af de båda stearinljusen och af brasans sken, hade på sin sammetslena hud stora blåa märken efter mina båda fingrar. Situationen var verkligen delikat; jag började känna mig yr i hufvudet. — Nå väl, sade hon, hvad säger ni om det der, min herre? . Åh, förtjusande! svarade jag; jag har icke sett något dylikt i Stockholm. Huru? förtjusande? svarade hon med låtsad vrede, i hvilken röjde sig belåtenheten hos en qvinna som vet med sig att kona är vacker. i a är afskyvärdt!... Och du ångrar dig ICke