Dagens Nyheter – 30 juli 1868, sida 3

fnhed ee AV sätt af ett bref, som under frukosten ankom till mig med posten. Det var ifrån en af mina vänner, som skref om en bagatellsak, hvilken under andra förhållanden icke skulle förmått mig att gå tio steg. Jag tog på mig en bestört min och förklarade att jag genast måste återvända till Stockholm, emedan en del af min förmögenhet sväfvade i fara. Min vän uttryckte sin stora ledsnad, men ville naturligtvis under sådana förhållanden icke försöka qvarhålla mig. Anna bleknade och lemnade rommet, utan att säga ett orå. Det beslöts att jag skulle resa följande dagen. : På aftonen hade jag en ny strid att utstå. Anna ville rödvändigt ha en lock af mitt hår! Det var löjligt, att jag försvarade mitt hufvud med förtviflans mod. Endast med svårighet lät hon röja sig med att behålla en ring såsom minne. Hon begagnade tillfället att förklara, att hon svärmade för vackert hår och att hon aldrig kunde älska en flintskallig karl. Detta gällde kronofogden, hvilkens hjessa var lika slät som min baka. Ändtligen slog befrielsens timma, och jag helsade den med en obeskriflig känsla af sällhet. Jag måtte icke rätt ha lyckats dölja denna känsla, ty Anna anmärkte med en vemodig och mildt förebrående röst, att jag tycktes finna mig lycklig öfver att få lemna dem, Detta var ett nytt blindskär, som jag icke hade beräknat. Jag försökte gifva mitt ansigte ett passande uttryck af sorgbundenhet, men inom mig erfor ja en verklig vällust vid tanken på att snart åter befinna mig i min lugna ungkarisvåning i Stockholm, der jag gjorde mitt inträde i går afton med en tacksägelse till Gud, som så underligen räddat mig ur dessa svåra hemsökelser, och med ett högtidligt löfte att aldrig mera så öfverdådigt kasta mig i faran. (SL UT.)