Dagens Nyheter – 30 juli 1868, sida 3

I stället för svar tryckte jag mina läppar på denna arm, somöjag hade misshandlat, på det ställe der jag hade misshandlat den. Detta var väl det minsta jag kunde göra? — Nå, nå! sade hon och drog med ena handen ned klädningsärmen, medan hon fattade sitt ljus med den andra — Jag förlåter er för den här gången, men låt bli att göra om det! Och utan att ge mig tid att svara, gjorde hon leende en djup nigning, gick in i sitt ram och tillslöt dörren. Jag förblef sittande, orörlig och upprörd. Jag tillbragte en sömnlös natt, och jag bekänner att tanken på hvad jag var skyldig de båda syskonens vänskap och förtroende endast med största svårighet segrade öfver de känslor som stormade inom mig. När jag uppvaknade efter en helt kort mor-gonslummer, och qvällens tilldragelse framställde sig för mitt nyktra sinne, förfärades jag öfver den fara jag lupit. En röst, kommande från den sämsta vrån i vår ömkliga natur, hviskade dock ännu: du är en narr! men en annan röst, till hvilken jag slutligen med det goda samvetets glada förnöjsamhet lyssnade, sade helt högt: du är hederlig karl! Jag beslöt nu oåter kalleligt att resa. Vid frukostbordet anmärkte min vän deltagande, att jag såg blek och medtagen ut. Systern instämde och frågade om Jag var sjuk. Detta var i sanning en djerfhet eller naivitet, värda ett bättre öde. Jag betraktade henne, medan jag svarade att jag mådde förträffligt och att jag haft de skönaste drömmar. Hos henne märktes ingen förändring. Blicken var liflig, hyn frisk, munnen leende, hennes konversation liflig och heanes aptit förträfflig. Hon hade synbarligen soifvit oskuldens lugna sömn. Jag började anse henne för ett fenomen. Mitt beslut att resa understöddes på bästa