Dagens Nyheter – 30 juli 1868, sida 2

honom, bad honom visa mig vägen till Svartvik och frågade om han ville sälja haren. Köpet var snart afgjordt, och han underrättade mig att jag hade 4 mils väg till Svartvik. Detta var en temligen dyster utsigt, men jag stoppade haren i min jagtväska, och hemtande nya krafter af den glada vissheten att icke återkomma tomhändt började jag modigt min vanring. Klockan var öfver 8 då jag kom hem. Mina vänner voro högst oroliga; Anna uppgaf höga glädjerop då hon fick se mig i början af alln; hon sprang mig till mötes och kastade sig nära i mina armar med fara att objelpligt förlora sitt rykte, om någon obehörig hade sett o3s. Jag besvarade de frågor, med hvilka man öfverhopade mig, genom att peka på min jagtväska, som jag hade lagt ifrån mig på en stol i matsalen. — Vi få sedan se på det der, förklarade brodern; nu kan det vara tid på att äta middag. Detta var jag med om, ty jag var glupskt hungrig. Vid deserten ville min vän se på mitt villebråd, och hushållerskan bar fram haren på ett) stort fat. Den befanns vara syperb. Jag berättade nu alla de svårigheter jag haft för att lyckas skjuta honom; det var ett riktigt Herkules arbete. Olyckligtvis blef jag afbruten midt i berättelsen af min vän, som anmärkte att han icke kunde upptäcka hvar skottet träffat; och se! vid närmare undersökning befanns det att haren icke hade något sår. Man hade fångat honom i snara, och i min ifver att uppgöra köpet hade jag icke lagt märke till denna förargliga omständighet. Jag försökte hålla god min i elakt spel och skrattade värre än någon annan. Detta var enda medlet att med någorlunda heder draga mig ur affären, men mitt rykte som jägare var förloradt.