Dagens Nyheter – 29 juli 1868, sida 3

sin lifliga glädje öfver att ändtligen få vara ensam med mig. Na var stunden inne för frågor och bjerteutgjutelser. Ilon talade mycket om mina bref, dem hon samvetsgrannt hade förvarat, och hon visada mig hela samlingen — en väldig larta. Jag häpnade öfver avt ha skrifvit så mycket. — Mina bref, tillade hon, har du väl brännt upp? Så försigtig måtto du väl varit? Jag förklarade naturligtvis att jag, långtifrån att ho uppbränt dem, förvarade dem såsom en dyrbar skett. Hon tog på sig en liten missnöjd min, men jag såg ganska väl att hon inom sig var förtjust ötver min osannfärdiga försäkran. Jag befann mig i den mest falska ställuving som en karl kan komma uti, och jag hade velat gifva ett år ef mitt lif för att få kasta på elden breflantan som bona visade mir, men boaskyadade att åter gömma den och att återtaga sin plats bredvid mig. Det fordrades verkligen att vara bra oerfaren i bjertats angelägenheter, eller ock mycket förbliudad, för awt icke i min hållning upptäcka sanningen: ty jag kände mig ytterst generad och jag försökte icie döija min förvirring. Men hon tillskref min tystnad allt utom des verkliga orsak. Hon påmiste mig om de buketter som jag hade gifvit henne; hon sade alt hon hade lidit mycket under denkreåriga skiljsmessan och att hon mången gäng hade tänkt på att söka en förevändniog för att med sin bror, eller ensam, göra en resa till Stockholm. Min belägenhet blef allt mera löjlig och pinsam. Jag hade framför mig en qvionea om 30 år, en intelligent qviona, om vet allt utan att bafva erfarit något, som studerat kärleken erdast i romaner och som gjort till sitt ideal den första man af verld som hon träffat, just derföre att hou icke sett någon annan. Det var jag som råkat blifva detta ideal.