henne, så trodde visst den stackarz flickan at jag var kär i henne. Ilela saken var, att hon under de få dagarj jag tillbragte på Svartvik var, för mig ett rätt angevämt sällskap. Vi vandrade tillsammans i skog och mark, med eller utan brodren; hvarje morgon följde jag henne ned i trädgården, der jag alltid gaf henne en bukett, som hon fästo i sitt skärp; på degen intresserade mig hennes husbållsbestyr, och jag bjelpte gerna till med ett och annat litet smågöra. En stockholmare som kommer ut på landet roar sig med hvad som helst, ty allting är der nytt för honom. Men dessa små artigheter, som endast voro frukter af en exilerad Norrbro-flanörs sysslolöshet, måtte af den landtliga oskulden ha tagits allvarsammare än de voro menade, ty när jag reste, tryckte hon varmt min hand och hviskade mig i örat — att hon älskade mig. Och ett första bref kom samtidigt med mig sjelf till Stockholm. Hon talade deri om skiljsmessans bitterhet och bad mig snart komma äter. Detta var endast för-budet för en skara af nya bref, som under tre år följt hvarandra tätt i spåren, hållna i en allt varmare tonart. Jag lät henne hållas, ty huru skulle jag honettement kunna säga ifrån? Jag besvarade hennes bref med långa mellantider, alltid lofvasde att komma åter, men med en kylighet i tonen, som skulle upplyst hvilken annan qvinna som helst om mina verkliga känslor. Faran syntes mig icke stor; flickan var vacker, temligen rik, jag hoppades att hon skulle gifta sig och sålunda sjelf sätta en gräns för dessa fantasier i en sysslolös qvionohjerna. Emellertid började jag blifva allvarsamt orolig när jag fick veta att hon hade gifvit korgen åt kronofogden i orten, en man om 42 år, med stort anseende och en vacker förmögenhet. Det var hon sjelf som öfverraskade mg med denna