Hvarj ehanda nyheter, En nitroglycerinsändnings äfventyrs. Det hände för någon längre tid sedan att en forman ankom till Kristianssand i Norge med ett par lådor, på hvilka var skrifvet nitroglycerin, men utan att mannen visste det ringaste om detta ämnes farliga beskaffenhet. Som emellertid ingen egare till lådorna anmälde sig och formannen af andra erfor att innehållet var ytterst farligt, vände han sig till polisen för att blifva det qvitt. Detta blef han ock på det sättet att polisen befallde honom transportera lådorna ut på en kolerakyrkogård på Odderön, samt lemna dem tills någon egare anmälde sig. Sagdt och gjordt och der stodo nu lådorna såsom pestlik på kyrkogården. Någon tid derefter begaf sig att en kapten vid infanteriet färdades, åtföljd af en sergeant, ut till ön i något ärende och upptäckte lådorna, hvilka de trodde innehålla något smuggelgods. Sergeanten gick efter en sten för att slå upp lådorna, men under tiden läste kaptenen på dem och kom underfund med att der stod stearin ; och till sin och sin följeslagares lycka förklarade han att det icke var värdt att röra vid dessa stearinljus, utan att man skulle låta vederbörande behålla dem. Historien härom kom dock till tullpersonalens öron, och några af densamma begåfvo sig ut till ön och lade beslag på lådorna samt förde dem tiil staden som god pris. Man bar in dem i packhuset och hade just hemtat hammare och hoftång för att bryta upp dem, då man erinrade sig att tullförvaltaren satt en trappa upp och han egentligen borde först underrättas om fångsten. Han tillkallades, men när han fick se otanskriften ropade han: bort, bort med dem genast! Polismästaren, för hvilken dessa lådor måtte ha varit liksom Abul Kasems tofflor, måste nu ånyo sörja för att staden blef dem qvitt, och denna gången blefvo de förda ut på en hög bergsknalle på Odderön, der de blefvo stående tills ändtligen deras egare anmälde sig efter ett halft års förlopp.