j der för att smaka på hans vara. God var dep min öfverste, det berömmet förtjenar den! Vi läto det icke heller stanna vid att smaka en gång — Nåväl, derefter borde du hafva vändt om hen igen. — Ja, men kemraten släppte mig inte på två dagar, och derefter så ban att han skulle göra en tur till Lille. Jag erbjöd mig att följa honom till Norra bangården. Der försågo vi 0838 ytterligare innan tåget skuile gå, och så bad han mig att jag skulle följa med till Montmorency-stationen. Och Rå stego vi i. Det pep och vi fördes bort under en vaggning, som lJullade oss i sömn, och vi vaknade icke förr, än vi voro framme i Lille. (Skratt.) Jag visste icke hvar jag var. Jag frågade konduktören: Montmorency, min goda vän? Han skrattade och sa åt mig att betala min plats. Min kamrat var lika förvånad som jag, men han hade lyckligtvis pengar och betalade för mig. Utan detta skulle man hafva fört mig till fästningen i Lille, hvarifrån man med gendarmer skulle hafva fört mig tillbaka till mitt regemente. — Man hade dermed gjort dig en tjenst och du hade icke då stått anklagad för rymning. Du var således nu i Lille. Hvad gjorde du under ditt vistande der i staden? — Min vän, gammal soldat som jag, visste att jag icke hade längre tid att förslösa, än just sex dagar. Han sade derför till mig: Jag skall pu uträtta mina affärer och du kan följa med mig-. Som han hade många vinhandlare att besöka, följde jag med honom öfverallt och vi smakade då på kang varor. Vi hade alldeles utmärkt roligt. — Ja, och under dender roligheten, som man nog kan förstå hvad den var af för beskaffenhet, bar du, efter hvad du säger, tappat din M:cxikomedalj, under det att din kompanichef tror att du har pantsatt den någonstädes. . — Nej, min öfverste, det var genom en tillfällighet, som medaljen tappades. — Ja, att du haft nog af tillfälligheter, det 1e vi nog. — Det är icke allt, min öfverste, nu kommer det värsta af bistorien: Om morgonen på den sjette dagen af nådefristen tog min vän mig med sig för att äta frukost hos en af hans kunder, der vi drucko flera stop vin, och förde mig sedan in i en jernbanvagn, på det att jag skulle komma till Paris på qvällen. Under vägen gjorde jag bekantskap med en soldat, Bom var på väg till sitt regemente, som låg i garnison i en af fästningarna der: Han hittade naturligtvis icke det; jag tillbjöd mig att följa bonom, och då vi skiljdes betalade han, såsom rätt och billigt var, afskedsskålen. — Men du kom ju tillbaka först på sjunde dagen. — Det hade blifvit sent. För att hinna fram till mitt regemente före tapto på den sjette dagen, beslöt jag mig för att gå en ginväg. Jorden var betäckt med 2nö och is, och det var allt utom trefligt. Fram måste jag. Under det att jag med hastiga voltigeriteg eprang framåt, med ögonen fästade på det berömda tornet, som tycktes aflägsna sig i samma örhållande som jag avancerade, kände jag mig plötsligt kastad öfverända i ett dike, fylldt med mö och is. Jag hade druckit litet grand. — Jag unde icke komma upp ur det förb. hål, i hvilket ag fallit. — Då jag icke kunde komma på det dara igen, var jag nödsakad att lugna mig i löprafven, och jag somnade så tungt in der, att jag cke vaknade förrän andra morgonen mycket rukig. Jag värmde upp mig så godt jag kunde och af mig af till mitt regemente. Det var för sent. i hade redan gått löst på den sjunde dagen och ån sände mig till förhörssalen. — Det var natten mellan den 29:de och 30:de ecember? Den natten var det 5 å 6 grader kallt. Det kulle hafva kunnat hända, att du frusit ibjel. — Ja, men Gud är det så — Men hvad står jag är och pratar. Huru många grader kallt det var. et vet jag icke, men jag vet, att det icke var lidt. Mitt hufvud låg förvaradt i min segerhufva, om hade frusit fast vid ena dikeskanten. De afhörda vittnena voro alla militärer. De förlarade, att deras kamrat Richer var en god solat, men kanske litet för — törstig. Richer medgaf sitt fel, lofvade bättring och åbepade sig på sina goda afsigter. Krigsrätten friinde den gamle soldaten.