— Jag har nyss erhållit en upplysning af herr Bouvard, sade han, starkt betonande hvarje ord, och ehuru jag vet att herr Ren icke är det ringaste beslägtad med familjen Ramicdre, ehuru han blott är kaptenens adoptifson... Mor och dotter uppgåfvo ett rop, som kom ur djupet af deras hjertan, och båda vände sig mot Reng. Denne bekräftade genom en åtbörd sanniogen af amiralen: ord. — Ehuru vidare detta giftermål omintetgör vissa planer, som fru baronessan kanske helst skulle ha sett förverkligade, fortfor amiraler, och ehuru Gabriella har afslagit herr Ren6s frieri, för att lyda sin mor, sin mor, hoppas jag att denna sistnämnda låter beveka sig af våra gemensamma böner och icke mera lägger hinder i vägen för sin dotters lycka. Ernestine kunde endast svara genom en suck; men hon räckte sina bänder åt Ren och Gabriella och drog dem båda intill sitt bröst. Alla närvarande voro rörda, till och med herr Bouvard, som för ett ögonblick smittades af den allmänna hänförelsen och glömde, huru grymt hans förhoppningar blifvit gäckade. Amiralen hade slagit sig ned i sin ländstol och satt med hufvudet lutadt mot händerna. Gabriella knäböjde framför honom och kallade sin mor till sig genom en blick. Ernestine närmade sig darrande. — Ack! min herre, stammade hon helt sakta, huru skall jag någonsin kunna bevisa er min tacksamhet... — Tala icke vidare, min fru, sade amiralen, pekande på Rene och Gabriella; vi skola se deras lycka och... sjelfva försöka glömma! (SLUT.