— Ahl jag vet icke hvad som här har försiggått, återtog Marcel med alltmera ökad ifver; jag känner icke de bedröfliga tvister, som jag antager ha egt rum, och hvilka föranledt det oförnuftiga steg som tagits; men kvad jag deremot vet, det är att dessa två qvinnor äro min syster och min mor. Härvid omfamnade han på en gång Ernestine och Gabriella samt fortfor: — Ni har sjelf sagt, amiral, att en verklig mor och en verklig syster icke skulle kunna bemöta mig med mera ömhet och öfverseende än baronessan och Gabriella, och jag förklarar inför Gud att ingen makt i verlden skall förmå skilja mig från dem! — Marcel, jag besvär er, tig! afbröt honom fru de Rostang läggande sin hand på den unge mannens mun. Men ur amiralens öga hade icgen blixt af vrede framskjutit. l — Låt honom tala, min fru, sade han helt ugnot. Han trädde fram till sin son och räckte honom handen. — Bray Marcel, yttrade han, du har hjerta du, miu 80n... jag är nöjd med dig. — De behöfra således icke resa härifrån? återtog den unge mannen med ångest. Baronen syntes tveka. Slutligen sade han med dof stämma. — Må de stanna qvar... om det är deras Önskan. De båda qvinnorna sammanslogo sina händer och kunde straxt icke uttala ett enda ord. — Ack! tack, min far! utbrast Marcel, i det han slöt amiralen till sitt bröst; men det är nödvändigt att allas lycka blir fullständig, och detta giftermål... Ernestine och Gabriella bäfvade; amiralen fixerade baronessan.