Dagens Nyheter – 25 juli 1868, sida 3

hvilken varade från kl. 6 på aftonen till midnatt, då hon stilla och fridfullt afsomnade. Raymond Pastor i Saint-Ouen. Konstapeln hade åhört läsningen häraf med växande rörelse; så snart han förnummit de sista orden, uppgaf han ett rop. — Jaså... det är således sannt, amiral... allt är slut? utbrast han. — Ja, så står det här åtminstone, yttrade baronen. Duret förde båda händerna mot sin panna. — Olyckliga! stammade han... död i detta öfvergifna tillstånd... och med en bön för mig på sina läppar! h Och fattad af en häftig förtviflan, ropade an: — Oh! det är icke henne det tillkommer att bedja om förlåtelse ! — Hvad menar du? återtog amiralen. — Nej! sade Georg, det är jag... ja, just jag, som handlat orätt, oförsvarligt... hjertlöst... Jag har uppfört mig som en stackare, en usling! — Men du glömmer ju hvad hon gjort sig skyldig till! afbröt honom baronen. — Näväl! än jag då! återtog Duret, Lemnade jag henne inte ensam, för att följa er?.. Och medan hon vistades här nemma, öfvergifven af sin man, lefde jag inte som en riktig hedning derborta? oo— Ja, du... Det är ju en helt annan sak... — Hvarför det? — Hå, tusan, det begriper du väl... Natur-. ligtvi3... förstår du... det är ju i alla fall en stor skillnad... — Jag ser ingen skillnad alls...Viuppställa reglor som vi fordra att andra skola efterlefva, men icke vilja tillämpa på oss sjelfva! utropade konstapeln. Så länge vi äro unga, lefva vi så