Dagens Nyheter – 25 juli 1868, sida 3

som galningar; och sedan när vi fått rasa ut, göra vi som djefvulen, då han kommit till åren, vi börja tycka om moralen, emedan vi derigenom endast genera andra. Herr de Rostang gjorde en åtbörd af otålighet. — Ahl! du är tokig! sade han i tvär ton. — Nej, fortfor Duret, i det han lät sig alltmera hänföras af de ädlare känslor, som vaknat hos honom, jag talar sannt och klokt! Denna qvinna har brutit mot sin pligt... Nåväl, har väl jag uppfyllt min? Hvarför skulle hon fortfara att älska mig? Var jag väl hos henne och rådde och skydde henne? Jag glömde ju tvertom bort henne och lefde i tio år för mig sjelf ... Och när jag kom hem, jagade jag henne ur huset för det att hon hade gjort såsom jag!.. Nu säger jag emellertid, att hvad som händt mig, har jag mer än väl förtjenat... ja, jag begagnade just rätta ordet, jag har förtjenat mitt öde... Alla sådana vildbjernor, som vi voro, äro värdiga samma straff. — Hvad behagas! utbrast amiralen. — Och hvad er beträffar, hade ni förtjent en ännu strängare tillrättavisning än jag, tillade Georg, som nu riktigt var i farten med att säga sanningen; ty ni betedde er ännu sämre än jag... — Nog, nog, afbröt honom baronen. — Nej, ropade Duret, om det funnes någon rättvisa till här i verlden, så borde också ni... — För tusan, tig, säger jag dig! röt amiralen förbittrad. Min själ, den narren gör mig galen! .. Likasom det fannes den minsta jemförelse oss emellan... Begriper du då inte, djur, att qvinnorna hafva pligter... att de böra ihågkomma... — Ja, ja, de skola göra allting; men vi karlar, vi böra ostraffadt få följa våra böjelser! inföll Duret ironiskt. Om de inte äro bättre än