Dagens Nyheter – 25 juli 1868, sida 2

med tanken derpå. Han väntade ibland att få se Gabriella återinträda hvilken stund som helst; han sväfvade mellan hopp och bedröfvelse, utan att kunna helt och hållet hängifva sig hvarken åt det ena eller det andra. Likväl syntes honom hela tiden nödvändigheten af en skiljsmässa icke kunna bortresonneras; och det var ej så mycket hämnålystnad, som inverkade på hans åsigt i detta afseende, som icke fastmera och egentligen hans uppfattning af hederns lag: att förlåta tyckte han vara en feghet. Då han öppnade den medaljong Gabriella gifvit honom, hade han, icke utan en viss ofrivillig rörelse, deri funnit ett porträtt af både mor och dotter. Gabriella hade tänkt att han ej skulle kunna betrakta den ena, utan att äfven egna en blick åt den andra, och att han sålunda till sist skulle komma att bevara dem bägge i ett kärt minne; men hon hade bedragit sig. Amiralen tillslöt medaljongen och kastade den långt bort ifrån sig. Det var honom omöjligt att förlåta Ernestine, det hon under så många år låtit honom tro på lyckan att ega en sådan dotter, för att sedan döma honom till att lefva i enslighet. Han hade alltmera öfverlemnat sig åt sin harm, då Georg hastigt inträdde i hans rum. — Hvem har kallat dig? frågade han. Jag vill vara ensam; gå din väg! Konstapeln svarade intet; men han förblef stående orolig vid dörren. — För hin i våld, hör du då ingenting? röt baronen, i det han otåligt slog sig på benet. Herr de Rostang upplyftade hufvudet och lät ett rop af förvåning undfalla sig. Den gamle sjömannen stod framför honom med ögonen fuktade af tårar och den djupaste oro afmålad i sitt ansigte. Han höll ett bref mellan sina fingrar.